valens

Ibland tycker jag otroligt mycket om min pappa. När inte hans nya familj är hemma alltså. När dem reser bort. Och tar med sig sin fula hund. Då är min pappa ungefär det bästa som finns. Igårkväll cyklade vi och hyrde film. Jag föreslog att vi skulle köpa ben & jerrys. För fyra år sedan älskade han ben & jerrys och vi hade alltid det hemma. Tills han träffade Marita. Dem flyttade ihop och gifte sig. Ben & jerrys försvann ut ur hans liv. Men igårkväll, då köpte vi det. Och vi köpte den godaste smaken, half baked. Sedan cyklade vi hem igen. Och det kan låta så himla töntigt, att en jävla glassort spelar så stor roll. Men det gör det. När man har skilda föräldrar och knappt träffar sin gamla pappa längre, utan bara hans nya jag, då spelar allt väldigt stor roll. Till och med glassorter.
Men idag gör det ont. Det har inte med min pappa att göra. Eller glass. Utan något helt annat. Jag har gråtit alldeles för mycket och undrar när dem här satans tårarna ska sluta rinna. Och när det onda i mig ska försvinna. Och när dem här bilderna i mitt huvud ska suddas ut. Och när det här svidandet ska börja lindra. Snart hoppas jag. Det har bara gått några timmar och det känns ändå som evigheter. Som att det alltid har varit såhär. Men det har det ju inte. Utan det var ju så himla bra förut. Jag var så lycklig. När försvinner egentligen det här onda?